Drömmen om en familj

När vi hade börjat försöka bli gravida och månad efter månad gick utan att något hände kändes det plötsligt som att alla omkring mig blev gravida. Jag såg stora magar och barnvagnar överallt. Längtan växte sig allt starkare och efter ett tag började det kännas lite orättvist. Men vi ville ändå ta det lite lugnt. Låta det ta sin tid.

 

Sommaren 2012 blev min vän gravid med sin andra son. Det kändes lite småfuskigt, men visst. Snart skulle det vara vår tur. Vi skulle få barn ungefär samtidigt. Det trodde jag. Jag var liksom tvungen att tro det.

Jag kommer aldrig att glömma när hon stod där med graviditetstestet och bad mig kolla om jag tyckte att det såg ut som ett plus. Gud vad jag önskade att det var jag som hade kissat på den där stickan.

 

Tiden gick. I december bestämde vi oss för att kontakta sjukvården för att göra en fertilitetsutredning.Samma dag som jag äntligen tog mod till mig och ringde för att boka en tid skulle jag träffa min gravida vän och ytterligare en vän från gymnasietiden.

Känslorna svallade. Ville vi veta vad utredningen skulle visa? Tänk om vi aldrig skulle kunna bli föräldrar.

 

På eftermiddagen kom en föräldraledig kollega på besök på jobbet. Vi stod där och beundrade den lille när hennes telefon började ringa. Hon fnittrade till. "Åh, jag måste ha larmet på så jag inte missar ett minipiller igen." Kvinnan är i 40-årsåldern. Jag var 26. Hon hade alltså råkat bli gravid trots att de skyddade sig medan vi aktivt försökte och misslyckades. Det sved.

 

Arbetsdagen tog slut och jag skulle hem till min kompis. Jag var rejält nere och funderade på att avboka. Vandrade runt en del och funderade innan jag gick dit. Jag bestämde mig för att berätta vilket steg jag hade tagit. Hoppades på kramar och stöttning.

Kvällen tog dock en oväntad vändning. Vi lagade mat tillsammans och jag funderade på när det skulle kunna bli tillfälle att berätta. Men innan jag visste ordet av tog min vän till orda. "Jag är gravid."

 

Orden skar i mig. Inte för att jag inte unnade henne det. Givetvis var det inte så. Hon betyder massor för mig och jag vill inget annat än att hon ska vara lycklig. Men just den här dagen ville jag inte höra det. Jag orkade inte. Det var så jäkla orättvist.

Det blev inte lättare när hon berättade att de hade lyckats på "andra försöket".

 

Resten av kvällen pratade vännerna om sina läkarbesök, tittade på kurvor och vad tusan de nu gjorde. De var så exalterade och jag satt där i ett töcken. Höll på att fullständigt bryta ihop. Och visst berättade jag om min dag, att jag bokat tid för oss på sjukhuset. De verkade tycka synd om mig men deras graviditetslycka överglänste min olycka.

 

På väg hem kunde jag inte längre hålla tillbaka tårarna. När jag gick igenom Folkparken bröt jag ihop. Snorgrät samtidigt som jag försökte skynda hem.

Jag kände mig liten. Var ledsen och hade sånt vansinnigt dåligt samvete över att jag inte kunde glädjas åt en av mina bästa vänners lycka.